Skrivande och läsande har varit en mycket viktig del av mitt liv och jag skrivit och gett ut fyra böcker i mitt eget förlag. Jag firar snart också tusendiktersjubileum på min diktsite, som jag dock har valt att skriva under anonymt då jag vill behålla min frihet att skriva precis som jag känner.
Nu finns min senaste bok Världens vackraste brott som pocket precis lagom till jul!
Trots hosta från helvetet så gjorde jag i alla fall något väldigt roligt i helgen. Jag levererade en låda med Världens vackraste brott till Highlights som ska sälja boken i butiken. Är mycket stolt och hedrad över det😊. Känns också som en given plats för boken.
Tack min fina Peter för skjuts och bärhjälp😍💖
#världensvackrastebrott #romandebut #graffiti #enmammasperspektiv #medberoende #highlights #HLstore #författarepåinstagram #skrivliv #ljudbok #Ebok #pocket
Åsa-Helenas hästliv
Åsa-Helenas hästliv
Jag antar att om du läser vidare efter den här rubriken, så är du intresserad av hästar, så därför tänker jag att det är bäst att berätta om dem, och visa massor av bilder:-)
Jag höll på med hästar och ridsport ifrån att jag var 6 år till 26 år. Jag är uppväxt med hästböcker vilka har betytt väldigt mycket för mig. Mina favoritböcker var böckerna om Pysen av Marie-Loise Rudolfsson, Jillböckerna av Ruby Ferguson, K.M (Kathleen Wendy Herald) Peytons böcker tyckte jag också mycket om. Gunilla Woldes böcker var också sådant som ingick i dieten, och där var det kombinationen av illustrationerna och text som jag uppskattade.
Hästböckerna lärde mig mycket om hur man beter sig mot hästar men även mot andra, att vara en god representant för sin sport och aldrig vara en dålig förlorare. De skapade en förståelse för att man måste kämpa för det man vill uppnå och man får ingenting gratis. Precis som med livet i övrigt.
Jag misstänker att du som läser det här är mer intresserad av mitt hästliv. Håll tillgodo, här är det!
Jag började rida på ridskola när jag var 6 år gammal. Här en stilstudie:-)
När jag fyllde 10 år fick jag en egen häst. Han hette Athos och var ett renrasigt Gotlandsruss och han var en fantastisk kompis men också väldigt, väldigt envis. Han mätte 121 cm över manken men med lilla mig på ser han ju ut som en nordsvensk:-) Någon tävlingshäst var han dock inte. De få gånger vi tävlade så vägrade vi oftast ut oss.
Här har vi precis vunnit en tävling. Det var årets varmaste dag och då ville plötsligt Athos hoppa över hinder. Till höger världens lyckligaste tjej
Världens pussvänligaste häst! I köpet av Athos ingick den egyptiska geten Emma som hade varit hans sällskap i flera år, så henne kunde vi inte lämna. När vi flyttade Athos till ridskolan i Tyresö fungerade det dock inte att ha henne med. Hon trivdes inte alls, utan fick flytta tillbaka till Uddby gård där hon fick egen box men oftast gick lös och var allas kelgris. Hon levde länge och hade det bra. Geten Rosa i boken är verklighetens Emma.
När jag hade vuxit ur Athos sålde vi honom till en jättefin familj i Härnösand. Det var ingen lätt sak att sälja sin häst, men jag var hälsade på honom där och han hade det väldigt fint med den familjen.
Vid 13 års ålder fick jag D-ponnyn Playboy som var en fullblodskorsning importerad ifrån England. Playboy var en fantastisk ponny som älskade att hoppa och springa fort. Han var mycket svårriden, men vi blev ett bra team. Under den här perioden tävlade vi ofta emot ett ekipage där hästen hette Playgirl och vi brukade ofta hamna på prispallen tillsammans, vilket blev en lustig sak. Playboy och Playgirl… Till höger är mamma hästskötaren för dagen.
Här tävlar vi på Enskede och vi kom på en andra plats i en LB hoppning
På den första bilden tävlar jag i distriktsmästerskap i hoppning . Det var vår andra tävling och vi kom trea. På bilden till höger tävlar vi i Nyköping fyra år senare efter att ha haft ett bedrövligt år, året innan. Vi kom tvåa den gången och jag var överlycklig över att ha fått tillbaka tryggheten och glädjen i hoppningen. Jag återkommer om hur vi lyckades komma över vår svårigheter
Playan avbildad av mig.
Playboy eller (Playan uttal Plejan) var mycket snabb och älskade att sträcka ut och gå för fullt. Vi upptäckte tjusningen med ponnygaloppen och kom tvåa i flera SM-kval och kvalade därmed in till SM på Strömsholm.
SM på Strömsholm. Vi slutade på en femteplats och jag var mycket nöjd. Jag lade upp löpningen enligt planen och vi blev slagna av snabbare hästar helt enkelt. Flera var ju renrasiga engelska fullblod och arabiska fullblod och det är svårslaget. För att förstå klasskillnaden kan ni se fullblodshästen Melissa med vitt nosludd på bilden som hålls tillbaka ända framme på upploppet för att inte vinna för stort.
På hösten kom vi tvåa i en löpning på Täby och blev också distriktsmästare i ponnygalopp, vilket var fantastiskt roligt. Tittar ni noga på bilden till vänster så är det den legendariska kommentatorn och olympiske ryttaren Anders Gernant som håller i micken och är speaker den här dagen.
På Högmora gård där jag hade Playan uppstallad så länge vi bodde i Tyresö höll innehavaren på med trav och jag fick följa med till Solvalla, när hennes häst skulle tränas hos tränaren Clarence Cederblad. Cederblad hade en egen travare som hette Be perfect efter Perfect freight och den hästen blev jag helt såld på. Han såg ut som en snygg tävlingsponny och inte en travare, och han avskydde travet. Innehavaren på Högmora gård föreslog att han skulle få gå på sommarbete och få tillbaka gnistan. Be perfect eller Perre som vi kallade honom fick aldrig tillbaka gnistan och jag och mina föräldrar köpte honom till sist. Jag red in honom och lärde honom att galoppera och hoppa. 
Första gången vi hoppar. Att hoppa in Perre blev min egen hjälp för att komma över mitt obehag inför hoppningen som bara gått sämre och sämre under tävlingsåret 1983. Jag och Playan hade varit med om flera obehagliga incidenter då vi hade brakat in i hinder, gått omkull och även vägrat ut oss. Både jag och Playan behövde bygga upp vårt självförtroende och förtroendet mellan oss. Med Perre fick jag tillbaka min säkerhet och det smittade av sig på Playan.
Perre var härlig att rida och hans hoppning var helt underbar. Det faktum att han var travare använde han verkligen till sin fördel i hoppningen. Han kunde på ett fenomenalt lägga in ett travsteg för att komma rätt på hindren om jag hade klantat till det.
Vackra Be Perfect
Jag åkte ofta till Stall Björke i Vagnhärad och tränade för Marianne Heed. Här med Perre.
Rolig terrängtävling på Drevinge alldeles i Närheten av både Erstavik och Högmora gård där jag hade Perre respektiv Playan.
Perres första tävling slutade med en delad förstaplats. Inte illa! Jag var jättelycklig och stolt över min fina travare/D-ponny.
Perre var verkligen en fantastisk häst som ställde upp på det mesta. Jag är övertygad om att hans depression på Solvalla botades med att han istället blev en tävlingsponny. Det livet var mycket roligare. Till vänster har vi vunnit en terränghoppning i Rimbo.
Här prisutdelning på Farsta ridklubb där min barndomskamrat Sophia Balstad på skimmeln Ramon Flyer kom tvåa och Perre och jag trea. Ramon Flyer är faktiskt med sitt utseende förlagan till Borkum Riff även om de inre egenskaperna tillhör Perre och Playan.
Inte ens fälttävlan bangade Perre för.
Året efter bestämde jag och mina föräldrar oss för att flytta ut på landet, precis som bokens Sarah. Skillnaden var bara att jag var 17 år när vi flyttade.
Har man ett stort stall så behöver man ha flera hästar i det, så därför köpte vi några unghästar och vår fantastiska katt Sanna. Den första hästen vi köpte var Amorina som vi döpte till Amorina Flanaghan efter en skådespelare i Machahan som heter Fionnula Flanaghan och hade en särskild blick som jag också tyckte att Amorina hade. På bilden till vänster har jag skickat in en bild på henne som ettåring för bedömning till tidningen Ridsport.
Till vänster katten Sanna som verkligen inte var en ”vanlig” katt. Här är hon när vi precis har köpt och bara är ett par månader gammal. Sanna var en helt makalös personlighet som tyckte om att skoja och busa långt in i ”pensionsåldern”.
Buskatten Sanna och pappa
Amorina växte till sig och blev en jättefin ridhäst. Hon hade dock mycket humör och kunde vara envis som en åsna om hon satte den sidan till. Som när vi skulle ta hem henne ifrån Strömsholm där jag hade henne uppstallad medan jag själv pluggade där. Den lastningen gick till historien. Vi höll på och försökte få in henne i trailern i sammanlagt 24 timmar!!
Vackra egensinniga Amorina Flanaghan
Av en outgrundlig anledning inköptes C-ponnyn Cola Lee och jag vet ärligt talat inte vad min mor hade tänkt att vi skulle ha henne till, för vi visste ju alla att i vår familj var vi för blödiga för att rida till och sälja hästar. Och mycket riktigt Cola Lee blev kvar hos oss länge, och mamma lät också betäcka henne.
Cola Lee med sitt gulliga föl Linn. Jag red in Cola Lee och tävlade i en terränghoppning med henne, vilken vi tog oss igenom felfritt. Mamma hittade faktiskt sedan ett jättefint hem till både Cola och Linn hos en riktig hästfamilj där pappan ägnade sig åt att köra fyrspann. Vi var alltid mycket noga med vart våra älskade hästar hamnade, och jag tror inte att någon av dem hamnade i dåliga hem. Athos, mitt första Gotlandsruss bodde kvar hos sin familj fram till sin död. Cola fick tyvärr senare problem med sina luftvägar och blev inte så gammal som hon kunde ha blivit om hon varit frisk i dem.
Nästa häst som inhandlades var Yestreeen Zandra som var resultatet av en tjuvbetäckning mellan en korsning halblod/connemara och en premierad halvblodshingst. Tyvärr minns jag inte namnet, men jag tror att det var Torboldt blod i denne. När Yestreen Zandra hade anlänt berättade säljaren att det kunde vara så att hon var dräktig… Ja, nog var hon det alltid! Två hästar för priset av två med andra ord. Vi var inte annat än glada för vi hade ju plats!.
Underverket som föddes döpte vi till Dashing Sarah.
När jag föll för åldersstrecket sålde vi Playboy och Be perfect (Playan och Perre), med återköpsrätt. Det var otroligt jobbigt och smärtsamt och den del av hästlivet som jag tyckte var pest. Båda kom dock till jättebra familjer och togs väl omhand.
Med stallet fullt av unghästar behövde jag en tävlingsklar häst, och efter att ha haft inte mindre än fyra hästar på prov, var jag nära att ge upp. Då fick vi tips av en bekant, som hade ägt en fantastisk halvblodsvalack som hette Chenial, att den familj som köpt honom nu hade honom till salu, eftersom dottern skulle sluta rida. Vi blev eld och lågor, och en tid senare stod Chenial i vårt stall. Chenial eller Nalle som kallade honom var efter Nepal-Varolio och var fantastiskt rolig att rida.
Här en tredje plats bland de stora hästarna.
På våren 1991 började Playan hosta och vi provade med allt, men ingenting hjälpte. På sommaren hostade han så att det stänkte ur näsborrarna på honom och vi körde honom till djursjukhuset i Ultuna där man konstaterade att han behövde opereras. Vid operationen såg man att Playan hade strupcancer och att den hade spritt sig. Vi bestämde då att Playan fick somna in för att han inte skulle behöva lida, så han vaknade aldrig upp ur narkosen. Playan blev 18 år, och det var en av de jobbigaste förluster av en fyrbent vän jag har varit med om.
I september föddes min son och då förändrades givetvis mycket, så även mina prioriteringar. Mina föräldrar blev äldre och sålde så småningom gården och jag och min vän Sophia (Soffi) Balstad bestämde oss för att ta med oss Amorina Flanaghan och Dashing Sarah och stalla upp dem i Stockholm. Detta blev dock väldigt dyrt för oss och väldigt slitigt. Jag separerade ifrån Mattias pappa och fick svårare att hinna med och efter en tid valde jag att lägga ridstövlarna på hyllan, medan Soffi köpte Amorina. Vi sålde Dashing Sara till en flicka i Åkersberga, där hon fick det bra.
Soffi hoppade Amorina upp till Medelsvår B.
Min son Mattias klappar Dashing Sarah
Här är min son Mattias när han bara är en liten plutt. Han klappar Dashing Sarah.
Friskfaktorer STHLM 